Det här är min första blogg. Har knappt läst en blogg. När jag googlade på ”bra bloggar” fanns Blondinbellas blogg nästan högst upp på listan. Var tvungen att gå in och kolla och fastnade pinsamt länge. Inte för att den på något vis var intressant, men det är ändå ett fenomen att hennes blogg blivit en av de mest populära i landet. Nog om detta. Allt måste få finnas. Jag ska inte blogga om mode eller Spice Girls greatest hits. Har ingen aning om vad jag ska blogga om förresten. Tänker alla så? Vad ska jag skriva om? Vem skulle vara intresserad av vad jag har att säga. Jag hade inte en tanke på att göra detta och ändå sitter jag här nu och har något slags avtal med mig själv.
Vad vill ni höra? Ska jag berätta små roliga anekdoter från min fartfyllda (Bellas ord) vardag?
I dag gjorde jag mammografi för andra gången i mitt liv och jag hade tydligen förträngt hur otäckt det var. Min sons dagisfröken sa när jag var tvungen att rusa i väg från överlämningen att- Det gör inte ett dugg ont. Hon som var inne före mig skrek som en stucken gris men det kändes ju knappt.
Det där stämde verkligen inte. Först och främst var det en ganska obehaglig upplevelse när sköterskan tog mina bröst i sina händer ett i taget för att liksom fösa upp dem på en liten bricka där det sen skulle plattas ut totalt som ett bokblad för att fotograferas. Detta skulle dessutom upprepas ett flertal gånger för att göras ur alla möjliga vinklar, och det gjorde superont men jag var tvungen att kväva mina skrik så inte de bryska damerna utanför skulle uppfatta mig som harig. Det var dessutom en otrevlig upplevelse att se sina bröst bakas ut på de där sättet. Jag har inte några speciellt stora bröst men det gick i alla fall att få upp någonting på brickan, men om man nu inte har några bröst då? Hur gör man då? Lägger sig på röntgenplåten? Dessutom var det obehagligt att sitta i väntrummet de 40 minutrarna det tog tills de ropade upp mitt namn. Det fanns bara en plats ledig och när jag väl slagit mig ner där så upptäckte jag att allas blickar var riktade mot mig och det tog ett tag tills jag förstod att det var tv:n ovanför mitt huvud som drog till sig deras uppmärksamhet. Jag försökte verka oberörd och bläddrade lite förstrött i en Vi föräldrar från 2007 och Sköna hem 2008 med ett flera sidor långt reportage om Viktoria Dyrings fantastiska vindsfyra och storslagna renoveringsklipp i Vasastan . Apropå det så träffade på en kompis igår vars son går på ett föräldrakooperativ i stan där min son eventuellt skulle ha börjat, och hon sa – vad trist att ni inte började på dagiset! Det har kommit in en sån blå och tråkig familj där nu, du vet såna där som ska blåsa ut köket. Tyckte det var en rätt kul och träffsäker replik och kunde precis föreställa mig den nya familjens ängsliga renoveringsyra. Att jag och min kille pratat om att ”blåsa ut” hans källare och bygga bastu pratade jag inte högt om. Kanske för att det är en önskedröm som tillhör framtiden…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar