Trött, trött, trött, trött. Hur trött kan man vara? Är det den stora vintertröttheten som slagit till redan? Eller är det en släng av något begynnande virus? På min sons dagis går det en massa skumma sjukdomar just nu. Allt från konstiga virus med olika slags läskiga blåsor och utslag, kräksjukor i alla möjliga utformningar och förstås vanliga förkylningar. Löss verkar vara något konstant pågående. Det kliar ständigt i min hårbotten numera p.g.a alla varningsmail om löss som skickas ut till föräldrarna. Barnens föräldrar ser mer och mer bleka och hålögda ut och det blir färre och färre barn i gruppen med den annalkande vintern. Det känns som att gå rakt in i rena smitthärden när man sätter sin fot innanför tröskeln på dagis. Har vabbat från ett av mina jobb två gånger på raken nu och är orolig att bli av med jobbet om jag är borta nästa gång igen. Försöker alltid låta sådär extremt övertygande när jag ringer ungefär som att det inte skulle tro mig när jag säger att min son är sjuk. Häromnatten kräktes J ner hela sängen 6 gånger och nästan varenda handduk, lakan, örngott, ja, så gott som allt linne i hemmet hade förbrukats denna natt. Ändå kändes det jobbigt att ringa på morgonen och säga att sonen var sjuk-igen. Kanske för att man känner att den samhälliga snaran dras åt hela tiden och att vi som är sjukskrivna eller vabbar minsann inte alltid är betrodda.
Igår var det födelsedagskalas för J som fyllde 3 år i onsdags. Det var hemskt trevligt. Min familj är som hämtad ur en Almodovar film. Det blir väldigt pratigt och högljutt oavsett om man bara är några stycken. Det är en samling ganska neurotiska, excentriska, roliga, intellektuella och kvicka människor vilket kanske inte är en helt lyckad kombination när man vill ha en stillsam tillställning där fokus är på det lilla barnet som leker och ska öppna presenter. Alla pratade livligt med varandra från första stund och jag försökte hysteriskt be om lite tystnad och uppmärksamhet vid själva presentöppnandet och det funkade ungefär i en och en halv minut och sen var alla igång igen. Jag tänkte innan att det var skönt att det blev lite avgränsat den här gången eftersom några var på resa och någon annan lämnat återbud. Men det spelade ingen som helst roll. Ljudvolymen gick i taket redan första kvarten. Massa intressanta samtal, dock inga avslutade meningar och många munnar som talar samtidigt. Men hellre det än samtalsbrist och stel tystnad. Kan inte tänka mig något värre än en fest med sina närmaste och det enda man hör är klirret i tallriken. Och sen när morfar fått en snaps blir det i bästa fall några fräckisar som alla måste skratta åt. Då föredrar jag detta. Högljutt och jobbigt för ömma öron, ingen som lyssnar på någon annan, men ändå trevligt, god mat, spontant utan att folk blir fulla och mycket kärlek och värme mellan en samlig ganska sköra och känsliga människosjälar som försöker göra dert bästa av sina liv.
Är dock helt slut idag och J likaså. Han ligger och snusar bredvid mig i sängen. Finns det något bättre än ett barn som sover lugnt och när man själv får lägga sig…
